Tänkte det var lättare att skriva ett inlägg här igen, än att skriva en lång "harang" på facebook...
 
 
Jo, ni som kanske läste att för en vecka sedan skulle jag ha röntga mitt knä och att det då inte blev några bilder, idag var jag åter på röntgen med en kallelse. Denna gång hade de ordnat det så att jag först fick vara och hänga och ta lite plåtar på röntgen, det blev nog ett helt album verkade det som. Sedan var det bara att ta hissen upp till ortopeden.
 
Ja, fast först skulle jag ju passera in, vilket i sig var ett litet bekymmer.
 
Det står nämligen en stoppskylt precis på insidan av dörrarna, alltså vid huvudentrén. Där ska man stanna och invänta att någon ska ställa några frågor
 
Har du ont i halsen?
Är du snuvig?
Har du hosta?
Har du en bokad tid?
 
Jag stannade inte och inväntade inte heller sjukhusvärden som bokstavligen höjde rösten en del och ropade efter mig. Jag var halvvägs till hissen med värden ropandes efter mig...jag svarade.
Ja, jag har en bokad tid
 
Men herregud...
 
ja jag vet, men jag brukar inte "hänga" på ett lasarett om jag inte är tvungen. Dessutom när jag fick kallelsen så stog det ju på åtta språk att jag inte var välkommen om jag hade ont i halsen, om jag var snuvig eller om jag hade hosta. Det kan ju förvisso va någon som inte ingick i dessa åtta språk, det kan hon ju inte veta, sjukhusvärden
 
Väl i väntrummet var det ..........................................tomt. Så när på en person till.
 
Därför gick det fort, ingen väntetid att tala om. Väl inne så användes alla apparater till att fota ett knä, snacka om att ändå får valuta för pengarna. Jag fick t om stå upp på en låda, såg de ut som. Min första tanke var väll hur ska jag komma upp där, sedan var tanken hur i hela friden ska jag nu komma ner. De blev inga stilpoäng, men det hade jag inte räknat med heller.
 
Upp till ortopen efter de, kom precis i lunchen tror jag, fick vänta ett taaag. Men jag hade inget inbokat så de kvittade, skulle bara hinna handla innan affären stängde hemma i byn. Agnes var med så vi hängde lite, hon med sin mobil och jag med min, det är så man umgås nu för tiden. Läkarna kom inramlandes efter ett tag så jag hoppades att det snart skulle bli min tur. 
 
Nu kommer det något roligt ifall ni tycker det är jobbigt att läsa all text.....
 
Sköterskan frågade om jag hade fyllt i blanketten som var med i kallelsen. Visst det hade jag och jag hade även med mig den så klart. Varpå hon då frågar, är du säker på din längd, för det brukar vara så att man blir lite kortare när man har artros i knäna. Är det länge sedan du mätte dig, jag kan mäta dig nu om du vill så får vi det lite mer exakt....
 
- jag är 167,5 svarade jag.
Sen ställde jag mig vid väggen för mätning
- står du med hälarna mot väggen?
- ja, sa jag
- 163 är du
- VAAA!!!
- jag kan mäta en gång till ...164 kan du kanske vara, högre upp går inte måttstocken.
 
Jag trodde Agnes skulle trilla av stolen så mycket skrattade hon.
Meeen, varför då
 
Läkaren kom in, Jag var fortfarande chockad över uppgiften om min längd. Han hälsade på mig med en koronahälsning armbåge mot armbåge. Jag tror han gjorde det mest för att Agnes var med, han skulle väll vara lite rolig tror jag, stämningen blev lite lättsammare trotts allt  i alla fall. 
 
Jag fick ännu en gång hoppa upp och lägga mig på en brits, så där graciöst som en stelbent bara kan göra. Han bad mig böja på vänster ben och så mätte han, jag fick pressa det mot britsen, han vände och vred och jag skulle bara ligga avslappnad....mmmm, sen var det lika med höger ben.
Jag fattade att det inte såg så bra ut, för han mummlade något när han skrev upp hur vinklen var.
 
Sen visade han mig bilderna, det såg ju bra ut., näe, verkligen inte. Jo, på ena sidan såg det inte så pjåkigt ut. Men på den andra sidan fanns det inget bråsk kvar alls, det hade t om gått ner så långt att benet i knät hade börjat att skava på varann, så där fattades de en bit, så där skulle de få lägga dit en liten kil om det nu blev operation. På höger knäskål såg det lite bättre ut i alla fall, om man stog enda borta vid dörren och tittade på bilderna
 
Så vi kom fram till att jag skulle opereras eftersom det påverkar mitt liv så himla mycket. Nu den senaste tiden har jag t om svårt att köra bil, kan nämligen inte frikoppla. Benet kan jag inte räta ut så det blir lite snett, samt att när jag ska komma in på förarsidan får jag lyfta in det knät eller helt enkelt lägga mig i passagerarsätet för att lyckas få in knät. Det går väll an om jag är själv i bilen men har jag någon med mig kan det bli lite svårt.
 
Vi kom fram till att börja med vänster sen skulle de ta höger.  Däremot var det inte en optimal operation, jag är för ung, jaaa, ni läste rätt....för ung. En sådan här operation gör man bara en gång och det brukar man göra på de som är i 70 års åldern.
 
Det är en ledprotesoperation, inga kapade ben alltså utan man byter ut och sätter dit en protes vid leden, lite cement blir det också, snabbtorkande 10 minuter tar det för att stelna. Sen får jag med mig ett intyg att jag har en järnplatta i knät ifall jag ska ut och resa, alltså flyga.
 
Han gick ut och meddelade sköterskan att jag skulle få bli opererad och att vi nu då ska fylla i ett inskrivnigs formulär bl a. Hon förklarar att det inte blir något sådans nu eftersom de inte vet riktigt när jag ska opereras i dessa korona tider. Men att det skulle ringa någon dag innan, en frågerformuläret kunde jag ändå fylla i, lite knepiga frågor kanske....
 
Har du och i så fall när blev du  opererad senast? Var det negativt eller possitivt?
Är du åksjuk?
Är du allergisk mot någon medecin?
Har du tandlossning eller hål i någon tand?
Har du lätt att få halsbränna eller sura uppstötningar?
Har du någon piercing eller kroppssmycke?
 
Va?
 
Jag läste sedan varför de skulle veta just detta. Sen läste jag även att jag på operationsdagen inte fick ha några sår någonstans typ skrubbsår, sårskorpor, kvissla. Att jag inte heller skulle raka mina ben, då risken är stor för sårbildning. 
 
MEN JAG VET JU INTE NÄR OPERATIONEN BLIR!!!
 
SKA JAG GÅ OMKRING MED HÅRIGA BEN HELA SOMMAREN!!!
 
 INGEN KLÄNNING HÄR INTE...