Ja, det kanske inte är så gramatiskt rätt att säga "snubbliga" skor....
 
Eller det är kanske så att det inte är skorna som är det, utan jag själv då...
 
Nu i dessa corona tider så ska man inom sjukvården följa vissa direktiv, förrutom de som vi alltid har vill säja. Något som vi inte har haft förrut som är ett nytt direktiv, är att vi ska byta skor när vi kommer till vår arbetsplats.
 
Så jag gick och köpte mig ett par skor för 157:- inte svårt att veta vart jag köpte dessa då, nä.
Det var ett par vanliga skor, nästan. Det var kanske lite för mycket sula, lite högre och lite bredare, men för 157:- fick de ju duga tyckte jag.
 
Skit också....
 
Jag vet inte hur många gånger som jag under 1,5 månads tid nu har "snubblat" mig fram med dessa skor. Vänster fot hänger helt enkelt med eller förresten det är knät som jag inte lyfter tillräckligt när jag blir trött, så därför snubblar jag. Problemet är ju då att jag nästan trillar och då blir det farligt för mig eftersom jag inte kan "häva fallet" med att kompensera med mitt andra knä, ett fall kan därför vara lite förödande.
 
Mina arbetskollegor undrar hela tiden vad jag håller på med. Det kan vara i korridoren när jag bara ska gå iväg, i matrummet när jag skulle förflytta mig. I korriden och i matrummet är det ju släta golv så därför kunde ingen fatta varför jag "snubblade" omkring, det måste ha sett jäkligt roligt ut. Samtidigt blev de ju rädda eftersom det såg lite farligt ut. Detta hände även utomhus vilket gör att jag hela tiden måste titta ner så jag inte snubblar över något som står upp lite ojämnheter i asfalten och det kan röra sig om en höjdskillnad på några millimetrar. 
 
Till detta hör också att jag är sjuuukt hjulbent....haha, de är så roligt att man kan förgylla vardagen för en del personer, ingen nämnd och ingen glömd. Det har med min atros att göra, då blir man hjulbent. Jag skulle lätt kunna säga att jag ser ut som en cowboy när jag går, lita haltandes till råga på allt. Så när jag kommer och går så hör man på steget att jag kommer även om jag inte syns till en början. Det hörs att det är Kaisa som kommer för hon haltar.....
I morgon åker skorna i soporna.
 
Jag fick en fråga en gång, eller om det mer var ett påstående.
Vet du om att du haltar......?
Öhhh....
 
En annan sak att "snubbla" upp sig på...
 
När jag ska gå i trappor så rekommenderar jag verkligen inte att ni går bakom mig om ni har bråttom. Jag kan nämligen inte gå mer än ett steg i taget. Alla tar ju ett steg i taget, det fattar ju vem som helst, det jag menar är att jag tar ett steg och sen måste jag få med mig mitt ben så de hamnar på samma steg. Jag måste då lyfta de så pass att jag inte slår i foten i steget, för då gör det sjukt ont. Det blir som knivar in i knät och ibland när jag går nedför känns det som om hela knäskålen åker iväg. Så när jag går uppför så går jag alltid med höger ben först och när jag går nedför går jag alltid med vänster ben först., lite snett nedför. Jag skulle däremot kunna åka på ledstången ner, men det blir lite svårt när jag ska gå uppför
 
Nu måste jag berätta något roligt...
 
När jag var på vc alltså vårdcentralen för att jag hade så sjuuuukt ont i mitt knä precis innan semestern, så sa min läkare att jag INTE fick gå på asfalt utan att jag skulle gå på mjukt underlag. Han rekommenderade skogspromenader. "Off road" är då inte att föredraga med alla grenar, stubbar och annat otyg. Så detta resulterade i att vi under kontrollerade former skulle ta oss via "spåret" som ligger här borta i skogen och spana in utegymmet som det hade byggt där. Då skulle man kunna gå spåret och sedan träna lite, förena nytta med nöje, smart uträknat kan man nu tycka.
 
PERFEKT !!! skulle jag ha uttryckt mig
 
Vi gick och det började jättebra, det var mjukt och inte för svår terräng. Det gick uppför och uppför sen gick det nedför.....
 
Så där stog jag högt upp på en backe som nu gick nedför...
Vänta här nu lite, hur i hela friden ska jag komma ner. Jag har nämligen väldigt svårt att gå i motlut då jag inte har kraften i vänster ben att hålla emot trycket, som uppkommer.Jag kollade om det fanns något träd vid sidan om som jag kunde hålla mig i, vi var ju trotts allt i en skog, Nope. Jag funderade faktiskt ett tag på om jag skulle ha satt mig på rumpan och kanat ner, men näe. Så jag fick sicksacka mig ner helt enkelt. Bör närmnas att jag tittade mig om ett flertal gånger så ingen såg mig, det såg ut som jag gick med ett par skidor på mig.
 
Herregud att något så lätt kan va så jädrans svårt.
 
Hur utegymmet var, det är en fråga?
Det var byggt i trä så det smälte in i miljön kan man säga....