Av bilden att tyda så gick det fantastiskt bra, kan jag säga.
Om sanningen ska fram så väntade jag inte till kl.9 utan jag åt mellis vid kvart i nio istället. Mina annars så "inrutade mat intags tid" ruckade jag alltså på. Jag hade förberett mig lite innan för jag hade tagit på mig heeela understället ( det gjorde jag ju i går också i och för sig). Nu körde det ihop sig lite till för jag var så himla exhalterad av att kolla om jag kunde cykla så jag höll på att glömma att sätta på mig de övriga träningskläderna innan, såsom tränings byxor. Det hade varit en härlig syn för gudarna om jag bara hade kommit ut i "messingen" och satt mig på cyklen för att börja cykla.
Det var lite annan förberedelse också innan kan jag ju tillägga, inte bara kläder som skulle på utan även cykelhjälm. Jag har alltid varit en förespråkare av att använda hjälm det finns ingen som kan rucka på den principen kan jag lova dig. Nu blev det lite bekymmer där. När jag promenerar har jag hörlurar på mig, dessa fick inte plats nu då ju. Jag testade att sätta de på öronen men att jag fick ha bågen under hakan, men de gick inte. Om inte annat så såg det ganska fånigt ut. Så jag frågade ungarna om det hade några lurar med sladd. Den yngsta hade inga och den äldre var inte hemma så vi gick in och hittade ett par på hennes rum, trassligt värre., ett par fungerade så dom "lånade" jag.
Jo jag trampade fram trampan så jag kunde få höger fot nere ifall det inte skulle fungera. Jag har testat såååå många gånger under de här två åren och det gör så fruktansvärt ont att inte få runt hela höger knä i "trampvarvet". Ja det har gjort så ont så jag har mått illa och kräkts ibland. Då kanske ni kan tänka er den lycka som blev nu då när jag fick runt hela knät ett helt varv...ett heeelt varv...jag säger det igen och igen och igen
ETT HEEELT VARV...
Jag kommer inte ihåg vilken känsla jag hade när jag för första gången lärde mig att cykla, när de släppte cykeln där bak och jag susade i väg i vindens hastighet och in i grannens häck. Det var bar upp igen och iväg, det skulle bara fungera.
Men denna lycka, denna känsla, att få sitta upp och känna att det fungerar...
ett halleluja moments, ja, jag grät....
Jag kommer ihåg i våras när jag var och "tragglade" hos sjukgymnasten på denna j.... cykel som de har där nere. Jag höjde sadeln en gång, sänkte den nästa gång upp och ner....men näe det gick inte. Jag vet också att hen sa att jag kanske skulle inställa mig på att min dröm att kunna cykla igen inte kommer att slå in. Det var bara att inställa sig på att en operation av båda mina knän var oundvikliga, att det kommer ske snarare än vad jag ville helt enkelt.
Men så är det så klurigt att jag har två äldre bröder och en av dessa hade så himla ont i en höft. Han hade fått samma information, att operation var bara en tidsfråga. Då knöt han näven i fickan och sen började han att promenera, då tänkte jag.
kan han så kan jag ...
