Det undrar ni säkert vart det är....
 
Just i skrivande stund är det faktiskt vid köksbordet i vår matdel. Efter en dag med några få besök (såhär i Corona tider) fast med många telefon påringningar och sms gratulationer så hamnade jag här är ändå.
 
De här med mattider har faktiskt fungerat alldeles ypperligt.....tills idag. Jo, men jag har ätit som jag ska. Fast ikväll tänkte jag att jag skulle unna mig lite gott att dricka till familje middagen, mousserande " Black Tower".
 
Nu vill jag inte att de som gjort denna operationen påtalar vikten av att göra sig duktiga och kommentera med sina tankar i skrivande form. Men men skriver jag de på min blogg får jag väll skylla mig själv jag vet. Men de är ju lite min tanke att dela med mig av min erfarenhet och lustigheter just med min blogg.
 
Ja, men i allafall....
 
Varför jag sitter i köket är att när jag druckit ett glas mousserande vin så blev jag helt plötsligt förälskad i kakfatet som jag hade i mitt rum i källaren......helt oemotståndligt. Ni som idag fick hemleverans av hembakade kakor, vet ju att de var några sorter. Så sagt och gjort så tog jag en tugga på varje kaka, kan man säga.....inte sååå bra. Inte sååå himla genomtänkt kan jag säga.
 
Men men det var nog vad jag behövde ändå. Jag är ju ganska så strikt i mitt förhållande till mat, fika, alkoholhaltiga drycker och motion. Detta tillstånd kallas för "fördröjd dumping". Den uppenbara sig efter någon timme. Om och när man hamnar i detta tillstånd kan det faktiskt bli vääldigt illa,  om de skulle gå helt överstyr alltså. I princip så skulle jag kunna svimma och de blir ju inte så grant om hela huset sover och jag ligger avtuppad i köket.
 
Men jag tänker att gubben kanske ändå saknar mig i bingen och letar upp mig, fast ja det kan ju i och för sig dröja....
 
De var tydligen vanligare att få dessa dumpingarna efter första året när man går in på de andra året.
 
Vinet gjorde att jag hoppade de sista mellanmålet.  Dels för att jag fick min kakfrossa och sen var jag inte så sugen på något eftersom jag hade fått socker kicken de luxe. Sen fick jag till råga på allt ångest för jag ätit för mycke. Somnade gjorde jag i soffan, sen när jag vaknat och gjort mig redo för sängen. Alltså att jag borstat ganityret eller tänderna och parkerat rullatorn i hörnet vid sängen och lagt mig. 
 
Först fick jag ont i magen riktigt ont, sen blev jag kallsvettig sen fick jag kasta av mig täcket för att jag blev svettig och sist men inte minst så började jag skaka, okontrollerat i hela kroppen. Matklockan tickade igång så det blev en ryckig, halvt snubblande gångfärd mot köket och kylskåpet. Snabbt bre sig en knäcke macka med ost och sen hittade jag lite kyckling som jag införskaffade mig.
 
Tugga lååångsamt inte stressa inte gripas av lätt panik, vill inte svimma. 
 
Men en gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket och efter den tredje gången blir det en vana....
Jag är uppe i två gånger....den första gången åt jag en semla och tänkte, fasen jag mår ju toppen. (Jag åt inte heeela) fast jag anade ugglor i mossan. Så efter 1,5 timme trodde jag att min stund på jorden inte skulle bli så långvarig....usch.
 
Ja man lär sig väll med tiden....hoppas jag. Jo det gör jag men jag måste få gå på några "tramp minor" innan för att lära mig.
 
Denna resan har ju gått annars så fantastisk bra, jag är verkligen lyckligt lottad. Nu går jag inte ner i samma rasande takt längre vilket i sig är förståeligt.  Nu handlar det "bara" om att bli viktstabil. Fast det är ju inte lätt att sluta att gå ner i vikt vilket några kanske tror. 
 
Jag har ändå lyckats gå ner hela 63 kg....
 
 Grattis på mig jag är bra....
 
Nu är det dags för mig att "checka ut" och dra från köket. Vi hörs och vi syns säkert en annan dag
 
Natti natti....